måndag 25 juni 2007

På jakt efter teskålar

Vissa teer är trevligast att dricka i skål. Lägg lite kinesiskt Long-Jing i din skål, häll på 75-gradigt vatten och se hur de gröna bladen leker och utvecklar sig till sin fulla grace. Rör inte om för mycket. Om bladen får sjunka till botten och vara ifred blir teet inte lika bittert. När det är dags att dricka - och teet svalnar snabbt i en skåls stora yta - sluter du dina båda händer om skålen och känner hur den värmer dina fingrar. Höj det till till din mun och känn den friska, lockande doften. Du måste kanske blåsa bort bladen från munnen och kanske sila dem lite mellan tänderna. Kanske följer ett grönt blad fullt med antioxidanter med in i munnen. Men att dricka ur skål ger en närhet till teet som inget annat kärl kan åstadkomma. När du har druckit upp är det bara att hälla på nytt vatten, och känna lugnet svepa över dig på nytt. Att dricka te ur en skål kräver full koncentration eftersom du inte har några händer över, och i koncentrationen finns lugnet.

De flesta storbladiga gröna teer är trevliga att dricka ur skål. En bra teskål för bladte har en form som gör den behaglig att hålla i, den är lätt i vikten, den är tunn så att den är lätt att dricka ur, den är inte såpass hög att den liknar en mugg, den har en sådan färg så att man kan uppskatta teets färg och form och den är inte för dyr. Den är inte för liten så att den försvinner i händerna, men inte så stor att man inte orkar dricka upp andra bryggningen.

Är det för mycket begärt? Varför ska det vara så svårt att hitta en trevlig teskål? Jag har letat i orientaliska butiker, i japanska butiker och i vanliga husgerådsbutiker efter en skål som faller mig i smaken. Raku (skålar för vispat japanskt ceremonite) står att finna, men de är inte vad jag är ute efter. Den största framgången i mitt sökande hittils förvånade mig; i en Duka-butik upptäckte jag en ny 20 cl-skål från Höganäs Keramik som faktiskt uppfyllde majoriteten av de krav jag ställer på en teskål. Jag är övertygad om att te inte var deras tanke med skålen, men det är helt oväsentligt. Jag tänker leta lite till, men det är mycket möjligt att Höganäs blir mitt val.

onsdag 20 juni 2007

Recension - Chaikhana afternoon tea

Chaikhana var mig veterligen det första det första moderna tehuset som etablerades i Stockholm. Det öppnade 2004 i Gamla Stan, och ändå har det dröjt ända till nu innan tebloggen lyckades leta sig dit med siktet på att avnjuta ett engelskt afternoon tea.

Tehuset består av en ganska stor butiksdel med ett stort utbud av fina teer och teaccessoarer samt en cafédel. Chaikhana är inget ställe man går till för att snabbt få i sig något uppiggande och sedan dra vidare. Chaikhana bör ses som en upplevelse på samma sätt som att få en massage eller gå på Gröna Lund. För upplevelsen kostar.

Chaikhanas meny erbjuder tio olika sorters teer varje vecka, där en kanna te för två personer går på mellan 60 kr och 95 kr. För samma pris kan man nästan få ett hekto av samma te i butiken. Mitt sällskap anmärkte på att man inte bara betalar för det högkvalitativa teet utan också för bryggkunskapen när man beställer en kanna te. På Chaikhana ska man förvänta sig att få ett perfekt bryggt te, både temperaturmässigt och smakmässigt. Jag tror mig ha de redskap och delar av det kunnande som behövs för att brygga bra te hemma, men har man inte det kan det mycket väl vara värt att betala för.

Jag var tämligen hungrig och bestämde mig för att välja den större av de engelska afternoon tea-menyerna för 160 kr. Då ingick tre sandwiches, två scones, en bit tårta ur husets tårtbricka och en kanna te från 60-kronorsdelen av menyn. Mitt sällskap var mindre hungrig och bestämde sig för att välja den mindre franska afternoon tea-menyn, som för 120 kr inkluderade två franska sandwiches av surdegsbröd, en pain au chocolat och en kanna te av samma prisklass som i den engeksla menyn.

Vi var eniga om att vi ville smaka de mest exklusive teerna i menyn, och frågade därför den uppmärksamme servitören om det gick att lägga till en extra slant (35 resp 30 kr för att vara specifik) för att få Makaibari muscatel 1st flush (10031), black tea, India och Shui Xian, (27200), Oolong tea, China, som stod högst upp på temenyn. Det gick utmärkt, och det gick även utmärkt att vi beställde kannorna tillsammans för att kunna smaka av dem båda. För mig kändes ett indiskt single-estate te som ett naturligt val till engelskt afternoon tea, medan jag tänkte oolongteets sötma säkert skulle harmonisera väl till sötsakerna. Vad min vän tänkte är jag inte säker på, men vi var i alla fall helt överens om valen. Jag var i och för sig lockad att testa Grand Pai Mu Tan, (2306), white tea, China, eftersom jag är väldigt förtjust i Pai Mu Tan, men det går inte att få allt samtidigt.

Jag hade redan propagerat för att beställa in first flush-teet först, med tanken att oolongteer oftast ha längre smak än svarta teer och att det vore synd att blanda upp smaken av det indiska teet med kvarvarande eftersmak av oolong. När servitören frågade i vilken ordning vi ville beställa kannorna anmärkte han över att det var ett gott val; vilket även om mitt resonemang inte stämmer är en positiv indikation på kunnande och omsorg om detaljer.

Först fick vi vårt te. Porslinet var tyvärr en besvikelse. Det var vitt, funktionellt och definitivt inte oestetiskt, men Chaikhanas märke på alla delar fick det att kännas massproduceras. Det kändes inte så hemtrevligt och fick mig inte att känna mig lika unik och speciellt som resten av servicen. Efter en snabb smutt på teet konstaterade min vän att teet skulle tjäna på att svalna en stund. Eftersom jag var något besviken på första smutten - ganska tydlig beska och ganska få djupare smaker - hoppades jag verkligen att det stämde. Sedan började maten komma in.

Jag fick tre snittar trädda på en trästicka; en ost/skinka/senap, en gurka och en lax. Laxen var en klar höjdare, men då jag varken uppskattar senap eller ost är bedömningen något partisk. Det vita brödet kunde varit snäppet färskare. Min vän fick in sina franska snittar av halvmörkt surdegsbröd tillsammans med sin pain au chocolat (som påminner om en chokladfylld croissant). Den ena snitten var med skaldjurspaté och den andra snitten med leverpaté. Jag fick smaka en bit av leverpatésnitten, och både patén och brödet var mycket gott. Patén harmoniserade oerhört väl med Makaibari muscatel, som vid det här laget hade svalnat en del och blivit betydligt mer njutbart.

När jag var färdig med den maten hade vi druckit upp det indiska teet och bad om att få in oolongteet. Denna kanna kom in i små oolongkoppar tillsammans med mina scones. Jag fick två nybakade, varma scones som kom in tillsammans med två marmelader (en apelsin och en med röda bär) och clotted cream. Sconesen var allt man kan begära av nybakade scones i form av smak och konsistens. Den enda tråkiga var att jag inte blev upplyst om att man var tvungen att skynda sig med att äta upp sconesen, eftersom de hårdnade till skorpkonsistens när de svalnade. Nå, min hunger började ändå avta och jag kunde ändå leva med att kvarlämna en fjärdedels scones.

Även oolongteet, som var ett mörkt oolongte men inte av den allra mörkaste sorten, tjänade på att svalna, och blev då gott men inte anmärningsvärt bland de mörka kinesiska oolonger jag har druckit. När jag ätit upp sconesen var jag nästan mätt - jag hade faktiskt inte förväntat mig det av tre snittar och två scones, men det var positivt - var det dags för den sista delen på min meny; en tårtbit ur den koloniala tårtvagnen. Valet stod mellan passionsfruktscheesecake, chokladtårta och vitchokladmousse. Sugen på något friskt efter sconesen valde jag cheesecaken, trots att alla mina vänner förmodligen skulle ha gissat på att jag skulle välja något med choklad. Cheesecaken var utomodentligt god; lagom söt och lagom frisk med en trevligt luftig konsistens. Den passade bra till oolongteet, och portionen var såpass generös att jag var tvungen att lämna kvar en bit.

190 kr fattigare gick jag mätt och varm ifrån Chaikhana. Jag tog ingen närmare titt på deras butiksutbud av te eftersom jag var rädd att göra av med för mycket pengar och redan har det te jag behöver för tillfället, men jag kan försäkra om att deras utbud är rikt och jag är övertygad om att kvalitén på deras teer är hög. Precis som deras övriga utbud är deras lösa teer inte billiga, men jag anser å andra sidan att gott te är värt att betala för.

Chaikhana är inget ställe du ströfikar på. Hit går man som ett speciellt tillfälle. Det är också ett passande ställe att ta med svärmor eller svärfar till. Det är dyrt, men definitivt värt att besökas åtminstone en gång i sitt liv.

Var: Svartmannagatan 23, Gamla Stan
Web: http://www.chaikhana.se/

fredag 15 juni 2007

Recension: Sticktermometer och japansk glaskanna och

Jag har fått en ny förälskelse. I flera månader hade letat efter en trevlig glastekanna. En liten sådan; snarare lämpad för gong-fu-bryggning än för fem personer. Bönor och Blad hade bara stora, moderna glaskannor med plasthandtag. Likaså Stockholm Tea Centre. Tebutiken på Stora Nygatan i Gamla Stan (en av stadens bättre tebutiker) hade gaiwan och koppar i glas, men förklarade att deras glastekannor var slut och eventuellt inte skulle komma förräns till sommaren. Gaiwanen i glas var dock väldigt söt, och jag betänkte ett framtida inköp.

Jag fruktade att jag skulle behöva beställa en glastekanna från internet (http://www.specialteas.com/ eller http://www.theteatable.com/) när jag gjorde mitt första besök på In the Mood for Tea och skådade en helt bedårande liten glaskanna där. Jag fick förklarat för mig att just den kannan var för personligt bruk i butiken, men att de skulle få in likadana från Japan inom någon månad. Jag väntade tålmodigt och häromdagen när jag gick förbi butiken kunde jag till min glädje se två olika glaskannor på deras hylla. En var den jag redan hade sett; en lite bulligare tekanna med en smart, löstagbar metallsil i hällpipen. Den andra var lite högre och lite mer konformad och hade en insats i glas med små slitsar i väggarna. Det var till slut slitsarna som fick mig att välja kannan jag inte hade sett innan. För storbladiga teer som grönt te och oolongte tror jag att den bulliga kannan funkar alldeles utmärkt, men för små teer som svart te och rooibos tror jag att teet skulle riskera att rymma genom silen ut i koppen. Jag hade i och för sig mestadels tänkt ha glaskannan till grönt te men multifunktionalitet är alltid bra.

På samma tebutik hade jag även fått se en smart digital sticktermometer som tydligen fanns på Clas Ohlsson. Jag ursäktade inköpet inför min plånboks samvete med att jag som tebloggare måste testa olika tetillbehör, och gick till Clas Ohlsson och inhandlade sagda termometer för 98 kr. Tidigare har jag sänkt temperaturen på tevattnet antingen genom att låta det stå en stund eller genom att hälla på lite kallvatten efter att jag har kokat upp vattnet i vattenkokaren. Jag hade bilden av att jag var ganska duktig på att få rätt temperatur. Men efter att ha köpt termometern och testat den fick jag se hur fel jag hade. Det krävs mycket mer kallvatten än vad jag trodde för att få ner temperaturen från 100 grader till 75 grader, och jag har uppenbarligen bryggt mycket av mitt te för varmt. Låt oss för påminnelsens skull upprepa den förenklade regeln för tevattnets temperatur:
Svart te - 95 grader
Oolongte - 85 grader
Grönt te - 75 grader

Rooibos - 90 grader


Jag trivs jättebra både med tetermometern och glaskannan. Termometern visar temperaturen med en enkel knapptryckning, och kan visa Farenheit också om man så vill. Tycker man att 98 kr är något dyrt har Clas Ohlsson även laboratorietermometrar i glas för ca 40 kr som räcker upp till 100 grader. En vattentermometer är inte bara för extrema tesnobbar; jag tror att alla kan få godare te med en sådan hemma.
Glaskannans volym räcker inte till mer än en stor kopp eller två mindre koppar, men det passar mig utmärkt. Kannan häller teet i en vacker båge och droppar inte, och icke att förglömma den stora fördelen med glaskannor: man kan se hur de vackra teebladen utvecklar sig och hur färgen på teet förändras.

torsdag 14 juni 2007

Terecension - Tian Mu Green

Jag brukar säga att allt som kräver tillvänjning för att uppskattas oftast inte är värt besväret. Men det finns undantag. Lapsangs underbara rökiga aromer, till exempel. Tian Mu Green är ett annat exempel. Första gången jag fick provdricka det på In the Mood for Tea var jag inte särskilt imponerad, men ju fler gånger jag dricker det desto mer förtjust blir jag. In the Mood for Tea har två kvalitéer av Tian Mu Green, och jag köpte Special Grade, den finare och lite dyrare av de två kvalitéerna.

Klassiska kinesiska teer som Long Jing är ofta milda och gräsiga. Men det finns en enorm spännvidd i smak när det gäller kinseiska teer, och Tian Mu är helt annorlunda. Dels ska det bryggas i lägre temperatur än andra gröna teer; ända ner till 60 grader går bra (jämfört med ca 75 grader för vanliga gröna teer), men framför allt är det den rikliga smaken som gör skillnaden. Jag har fått höra att Tian Mu ska dra mer åt det japanska hållet, trots att det är ett wokat te och inte ett ångat te. Jag är inte säker på att jag håller med. De japanska teerna som Sencha och Genmaicha har en annan karaktär än Tian Mu. Men det gör Tian Mu än mer unikt, antar jag.

Doften av Tian Mu är stark och genomträngande och inte riktigt vad man förknippar med te. Jag doftade länge på det i ett försök att få doftassociationer, men doften är såpass sammansatt att det var svårt. Nykapad, frodig kirskål som har växt i skuggiga hörn, kanske. I efterhand kan jag i alla fall konstatera att doften ger en bra föraning om smaken, till skillnad från vissa oolongteer som verkligen smakar annorlunda än de doftar.

Jag bryggde Tian Mu i min nya glaskanna, först en kort stund (ca 1 minut) och sedan en längre stund (ca 2½ minut). Vid den korta bryggningen utvecklas ingen bitterhet och man får ett milt och läskande te med smaker som drar åt gurka, men med en varmare och fylligare underliggande ton. I den långa bryggningen blommade de diskreta mossiga toner som gick att ana i den korta bryggningen ut, tillsammans med ett litet tanninbett. Jag tänkte på skogspromenader i fuktiga gammelskogar.

Andra bryggningen blev snäppet sötare vilket jag tyckte gjorde den lite bättre än den första. Det behövdes väldigt liten mängd te för att ge mycket smak åt teet, vilket gör att teet trots sitt höga pris (ca 100 kr/hg) ändå blir ganska prisvärt.

Har du redan Sencha och Long Jing hemma i tehyllan och vill prova något nytt som kompletterar tesamlingen bra kan jag rekommendera Tian Mu Green, men det kanske inte är det gröna te man bjuder tenoviser på.